Något som slagit mig mer nu än aldrig är att livet är extremt skört och att livet slår omkull en gång på gång och det gör att vi ännu en gång står inför en oviss framtid. Min mamma är också sjuk. Det är extremt jobbigt att båda sina föräldrar blir sjuka samtidigt. Jag vet att de inte längre är unga föräldrar, men att stå inför denna situationen, när din egna ork är knappt orkar laga ett mål mat till dig själv. Mamma, som är en aktiv pensionär- isch. En person som knappt har slutat jobba – utan som hon själv säger – tagit en paus just för nu. Mammas sjukförlopp har gått snabbt – det gick så fort från att vi undrade över vad som har skett, om det endast var en depression över pappas sjukdom – till att vi fick de hemska orden cancer till oss. Mamma har fått hudcancer. En leverfläck som mamma inte uppfattat helt – som har borrat sig ner i huden och droppat av sig flertalet metastaser i hela mammas kropp. Den jobbigaste och mest kritiska var hjärntumören som växte i mammas vänstra framlob. Jag kunde inte förstå när jag fick se på de skiktröntgen-bilderna att den där saken, som hade formen av en amerikansk fotboll och bara var ond, fanns inuti min fina mamma. Mamma som alltid vill alla så väl, som alltid har ställt upp för alla. Som alltid har jobbat in i det sista. Som ibland har gått mig på nerverna när vi inte alltid tyckt samma som allt (troligtvis för att vi är ganska lika), men någon som jag älskar otroligt mycket för den fina person som hon är. Livet passerar förbi i minnesbilder när jag tänker på allt som vi har varit med om – alla skratt, alla tårar som trillat ner för kinderna, alla resor med hela familjen som både barn och vuxen, alla äventyr som vi har hunnit med. Det var mamma som var med mig under alla mina dagar som hjärtsjukt barn på sjukhuset. Hon var den som stod vid sängen när jag vakna upp efter mina hjärtoperationer. Läkarna ger oss såklart inga falska förhoppningar om mamma. Vi alla i familjen förstår att det är en allvarlig sjukdom som besöker mamma just nu. Men känslan om att vi jäklar ska ge denna sjukdomen ett jävla helvete, och att vi inte ger upp utan en jäkla kamp.

Vi har fram till idag kämpat bort mammas hjärntumör. Mamma och jag var i Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset för att få bort helvetet i mammas huvud. Det var en kritisk operation och det var en extremt jobbig känsla när jag försökte fördriva lite tid i Slottsskogen under tiden mamma opererades. Hur tiden gick, och de inte ringde gjorde såklart inte mina panikattacker mindre. Jag kommer inte ihåg om det var mycket folk – för på min bänk i parken kändes jag extremt ensam. Nu i efterhand kommer jag inte ens ihåg om det var varmt eller kallt. För mig – var detta något som jag aldrig trodde jag aldrig skulle möta. När till sist telefonen ringde och det första kirurgen sa var att operationen tog längre tid än planerat- vilket gör att du inte vet vad du ska ställa dig in på. Därefter gjorde hon en paus, som jag upplevde var flera minuter, men det kanske endast var ett par sekunder och orden hon sa kommer jag aldrig glömma. ”Allt har gått helt enligt planen, jag är väldigt nöjd med utgången”. Jag började gråta – helt hejdlöst. Helt utan möjlighet att kunna sluta. Just då i alla fall. Jag fick vänta ett par timmar till innan jag fick möjlighet att komma och se mamma. Såklart var det inte det lättaste att se, och jag fick gå därifrån och ta en paus för att orka med. Alla slangar gör såklart att personen som ligger helt uppkopplad ser mycket sämre ut än hur det egentligen är. När jag inte orkade sitta bredvid och hålla handen om min fina mamma, kändes som ett svek mot henne.

När mamma återvände till hemsjukhuset- började dock hjärtat svika henne. Så sjuk som mamma är nu – har hon aldrig varit. Mamma har inte haft en enda sjukdag på alla sina verksamma år. Det är helt otroligt. Men nu, nu är det mamma som behöver all hjälp hon kan få. Läkarna la in mera hjärtmediciner, och denna veckan har hon nog fått de medicinerna som hon behöver för hjärtat, men såklart blir det inte bra efter det utan nu börjar de andra metastaserna göra sig verkligen påminda. Det är fruktansvärt jobbigt att se sina föräldrar ha ont, utan att du kan hjälpa dem ta bort det onda. Jag har också ont, men mitt går inte att ta på, på samma sätt. Det som vi väntar på nu är det sista och viktigaste provsvaret som ger vilken behandling som mamma ska få. Låt dessa provsvaret ge det resultat som vi vill, men det får vi vänta tills nästa vecka.

Det känns verkligen som hela världen rämnar under dina fötter när något sådant här sker. Du tror att det händer andra, men det kommer inte hända oss. Det är ingen mardröm som du kan vakna från, utan detta är en mardröm som du hela tiden lever i. Det är så extremt svårt att vara självisk och tänka på sitt eget välmående mitt i allt detta. Det känns som jag trillat djupt ner i ett djupt rör, och har ingen möjlighet att kunna ta mig upp. Det går inte att klättra upp, utan jag kan bara titta upp. Väl däruppe, ser jag stjärnhimlen och det känns som jag var på väg upp för ett tag sen men när svårigheterna bara kommer en efter en – då kanske det inte är så konstigt att du trillar tillbaka. Nu är det bara att jag ska orka ha kraften att klättra igen.

Om det inte vore nog med att kämpa för sig själv så händer nästan det värsta som finns när sina föräldrar blir sjuka. Det började med min älskade pappa. Min förebild. Min idol i livet. Pappa fick en stroke. Det slog ut hans vänstra sida och första gången jag såg pappa efter sin skada går knappt att beskriva. Stegen upp till sjukhuset och pappas rum, var så extremt tunga. Det var knappt att jag orkade trycka på hissknappen. Fick göra fler och fler av mina andningsövningar, som jag numera lärt mig, ju närmare vi kom rätt våningsplan. Stegen till pappas rum- kändes som jag sprungit ett maraton. Men känslan när jag kände pappas armar om mig, när jag såg hans tårar ner för hans kinder, kändes någonstans väldigt bra. Pappa var kvar. Nu börjar pappas resa tillbaka till ett vanligt liv igen. Pappa är en karl som alltid varit extremt envis och tankarna att ge upp, finns inte i pappas värld. Det är klart att det ändå känns som vi står för nu är helt overkligt.

Nu har det gått två månader sen pappas strokeskada, och jag är så extremt imponerad över vilka framsteg min pappa gör. Han ger verkligen hela sin själ i att bli bättre. Pappa försöker gå igen. Stroken tog reptilhjärnan, vilket gjorde att pappas vänstra sida slogs ut. När du känner att livet inte kan bli värre. Det är då livet ger dig en käftsmäll.

En positiv och framåt tjej är ord som jag ofta använder för att beskriva vem jag är. Jag vet inte ens om det stämmer längre. Jag är fortfarande mig, men jag har varit med om mycket den senaste tiden som har format om mig. Jag har alltid vetat vad nästa steg ska bli. Nu, vet jag inte det. Nästa månad är lika blank som denna månad har varit.
Sjuk, fyra bokstäver som är extremt jobbigt att skriva ut. Jag har börjat förstå att jag är dessa fyra bokstäverna just nu, sjuk. Att säga ens att jag är sjuk är extremt stort steg för mig. Jag har börjat acceptera att vara hemma utan att skämmas. Det som jag ser fram emot varje vecka är min tid med terapeuten. Det är min tid att bearbeta min vecka och bearbeta vad jag ska göra för nästa vecka. Jag ska försöka få livet och mig själv igen på benen. Jag är en tjej som tog mitt arbetet på alldeles för stort allvar och gick helt enkelt förlorad i det. För mig var inte det bara ett jobb, utan för mig blev det min identitet. När panikattackerna avlöser varandra och när tårarna aldrig slutar rinna nerför kinderna både hemma och arbetet. När sömnen aldrig kommer och i de fall den infaller sig- så kommer rädslan istället för vad som ska komma till dig i drömmen. Att vara rätt för att drömmarna ska vara ännu värre denna natt. Det är då livet sker. Det var någonstans här som jag kände att jag inte kunde ta hand om detta själv. Jag behövde hjälp. Psykisk ohälsa är något som jag inte hade så bra förståelse för förut, nu har jag fått lära mig vad det är. Min egna erfarenhet. Vilket är både skrämmande och en trötthet som ni inte kan förstå. Något som inte kan vila bort. Det går inte. Dagarna går förbi, men det är knappt att jag har uppfattat dem. För tre månader sen så kom jag inte upp ur sängen. Nu kommer jag upp och försöker få i mig ett mål mat. Det ser jag som ett extremt framsteg. Idag har jag varit sjukskriven sen 11 november 2018 och även fast jag inte känner att jag blir bättre, så får jag lita på de som har arbetat med de som har arbetat med denna sjukdomen innan. Jag ska bli frisk, det är mitt mål och något som jag varje dag kämpar för. Jag har skrivit en dagbok och det känns jobbigt att gå tillbaka och läsa mina anteckningar. I den stunden jag gör det, då känner jag att jag har kommit framåt. Sen kommer andra känslor och paniken som gör att allt suddas ut. Det är i dagsläget livet bakom tangetslagen.