Idag var första gången som den distansutbildningen som jag går faktiskt ställde in en träff och tog vi träffen online också. Träffarna är ju i Stockholm och hela den staden är ju i någon form av karantän. Det var ju dock himla synd eftersom jag hade så gärna velat träffa mina fina vänner i hela landet. Men jag kan också förstå att vi absolut inte ska träffas nu och sprida smittan vidare i hela Sverige.
Byta en träff från på-plats till helt online hade inte skett förut och jag tror hela Sverige satt och delade på internetuppkopplingen för det var kanske inte den kvaliteten som jag hade velat ha och det är ju helt galet att vi som har sagt att vi ska ha ett sladdlöst samhälle. Och denna senaste veckan har Sverige mer eller mindre stått stilla och varit i något limbo läge och vår infrastruktur är ju inte i närheten av att kunna bedriva något som heter onlineundervisning för alla utbildningsgrupper eller inte heller möjligheten att klara av sitt arbete hemma heller. På mitt jobb är jag till och med beroende av posten, alltså snigelposten. Helt enkelt den som kommer i brev en gång om dagen. Det är något som jag har på mitt att-göra-lista att helt få bort allt sånt. Tyvärr har inte alla leverantörer hoppat på tåget med att vara digitala så jag antar att detta inte kommer bli dans på rosor.
Imorgon är det dags för mera undervisning och deadlines som ska in. Det är så många uppgifter och tentor överallt, så det är ganska svårt att ha koll på allt. Men jag har löst alla uppgifter hittills och jag försöker läsa sig att ibland faktiskt vara ”good enough” istället för att presentera och plugga som en galning och trilla ner i ett djupt hål igen. Dit ska jag inte.
Ta hand om er i världen och jag hoppas verkligen att Sverige snart kan börja jobba som vanligt igen. Detta är ju så sorgligt så som det är nu. Detta är nutidens tredje världskrig. Hela världen mer eller mindre kollapsar.


