I helgen var det som alla säkert vet allahelgonahelgen. En helg som innan inte varit så sorgsen, utan mer bara fin att kunna pynta mormor och morfars grav och tänka lite extra på dem. Denna gången var det annorlunda. Denna gången var det mammas grav som vi skulle ta hand om. Det var bland det jobbigaste jag gjort. Det tog på en. Det var som en kniv rakt in i hjärtat som vreds om. Mamma finns ju inte där riktigt än, då vi inte har urnsatt mamma ännu – men det är ändå här som jag känner mig närmast henne. Mamma kommer ligga på Norra Lundbys kyrkogård – nära gården där mamma växte upp och närheten till mormor och morfars grav.

Tårarna forsade ner för kinderna och att tända den lyktan och lägga de fina dekorationerna bredvid den skylten där det står mammas namn känns surrealistisk och hemsk. Det var panikkänslor som kom över och att ha lärt mig andas igenom dem är för mig en vinst. Det går inte beskriva hur det känns att göra sin mammas grav fin, utan det är något som jag tror varje person måste uppleva för att förstå känslorna av maktlöshet och sorg. Mamma var en person som behövdes, hon behövdes för vår familj. Hennes bok var inte klar. Hon hann inte uppleva livet som pensionär. Hon hann inte uppleva det fantastiska med barnbarn fullt ut. Att mamma inte kommer kunna se min tjej växa upp och utveckla hennes fantastiska personlighet känns så jobbigt. Mamma kommer inte vara med på samma sätt. Det börjar landa hur livet utan mamma kommer se ut. Jag vill ha henne tillbaka. Det var så mycket som vi inte hann göra. Så mycket som vi inte hann med.

Jag antar att livet kommer gå vidare och att jag kommer lära mig leva med att ha förlorat min mamma alldeles för tidigt. Men det känns. Det känns i kroppen. Jag skulle göra allt för att få ett samtal till med mamma. Få prata bara 5 minuter till.

Helgen var ju inte bara fylld med tårar, utan också om hur omtyckt mamma var. Jag och pappa deltog i en minnesceremoni med Rebeckakåren. Rebeckakåren är den kvinnliga grenen av Odd Fellow Ordern. Mamma var medlem och delaktig i falköpingslogén och när någon av denna ordern går bort så bjuds anhöriga in till en minnesstund. Det var fint. Det var härligt att höra och se hur uppskattad mamma var även här. Många av mammas väninnor är också med i denna logé så det var fint att träffa dessa också.

Mitt i all sorg och jobbiga tankar så tänker jag att mamma inte hade velat att vi konstant hade varit ledsna. Men jag kan ändå inte hjälpa det.

I helgen var också sista dagen för att ansöka till utbildning inför våren. Nu får jag bara hoppas på att komma in på denna redovisningsekonomutbildningen istället. Förra gången snubbla jag på mållinjen och blev reserv 2 av 45 stycken (varav 350 ansökningar). Denna gången hoppas jag ha turen på min sida.