Hur börjar jag detta? Hur hamnade jag här? Vad ska jag säga när andra frågor om mina föräldrar? Hur säger jag att min mamma inte finns mer? Att hon är död. Hur går jag vidare utan en mamma bredvid mig? Hur ska jag kunna ta mig fram? Jag kommer inte kunna ringa henne längre. Jag kommer inte kunna få reda på roliga saker om allt och alla. Jag kommer inte kunna dela mitt liv med henne längre. Jag kommer inte kunna baka med henne. Jag kommer inte kunna, jag kommer inte kunna. Allt känns hopplöst just nu. Men det är klart, hon försvann från mitt liv för ett par dagar sen. I Torsdags. Min största oro de sista dagarna jag har varit hos mamma var att hon skulle dö ensam. Det var nästan att det blev så, men det blev inte så. Jag och min syster var hos mamma när de sista andetagen togs av min mamma. Vi hade hennes händer i våra. Att se henne försvinna. Var något som jag inte trodde skulle få uppleva så tidigt. Det är så himla fel. Jag vill bara skrika, jag vill bara ha mamma tillbaka. Ge henne tillbaka till mig, till oss. Denna mardrömmen får inte vara sann, jag vill vakna. Jag vill ha min mamma tillbaka. Det var så mycket som vi inte hann med. Livet ville annorlunda.

Livet är något som är så väldigt skört. Viket jag inte har tänkt på på samma sätt innan som nu. Jag kan inte förstå att livet inte ville att min mamma skulle få bli gammal med min pappa. Jag förstår inte. Jag tror jag aldrig kommer förstå. Jag kommer aldrig förlåta den förfärliga sjukdomen. Denna gången vann den och jag är så himla arg. Tårarna rinner nerför kinderna när jag tänker på mamma. I onsdags sa jag till mammas gamla kollega att jag hade en dålig känsla. Jag satt med henne och grät och sa att jag hoppas inte mamma behöver vara som en paket så länge. Hon svarade med att ”Jag känner din mamma väl och min känsla är att det kommer inte vara så”. Det kommer inte ta så lång tid detta. Hon sa också att jag skulle prata med mamma om saker som vi inte har sagt till varandra. Jag gick in till mamma lite mera och tog hennes hand i min och la mig min kind nära hennes och sa att jag var rädd. Mamma hade inte sagt mycket den dagen – men då sa hon till mig, ”Jag vet Jenny. Jag vet att du är det.” Jag frågade mamma om hon var rädd. Hon la huvudet på sidan och sedan sa hon ”Nä, det är jag inte, det är ingen idé längre”. Det säger så mycket om mamma, hon visste att hennes tid hade kommit. Hon visste att det var dags att ge sig av snart. Hon visste så mycket som hon inte berättade. Hon visste. Dagen efter somnar mamma in. Den dagen försvinner även en liten del av mig med henne.

Även om mamma inte kommer vara bredvid mig fysiskt, så lever hon mer än någonsin i mig nu. Jag är övertygad över att hon kommer hjälpa mig i livet och att jag kommer känna hennes kraft i mig hela tiden. Ta vara på er därute. Ta vara på varandra. Livet är skört och något som vi verkligen behöver ta hand om.