Kategori: Studier

En stolt N, men inte mycket till fritid till mig.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Nu har skolan satt igång med dunder och brak och jag har mer eller mindre ingen fritid. När jobbet är klart, och jag kommer hemåt så är det dags att öppna böckerna. Men jag ska inte klaga. Det är jag som har valt detta, men det startade väldigt snabbt och jag känner att jag inte riktigt hunnit så mycket som jag hade velat.

Det är så mycket annat spännande som händer. Som att N har börjat första klass. Hur är det möjligt? En sån liten skrutt som hon var när hon föddes till nu. Vilken stor tjej vi har. I sommar har hon verkligen blomstrat också. Läser ut bok efter bok, gångertabellen börjar landa ordentligt och korsord har blivit en stor favorit. Men i torsdags, den 13 augusti, hade vi världens stoltaste tjej som tog pappa i handen och gick ner till skolan. För att börja första klass. Första klass. Så häftigt!

Så stolt jag är över denna tjej och allt hon tar sig för. Hon är snäll, omtänksam och modig. Hon. Vilket fint sommarlov vi har haft. Ett sommarlov att minnas. Helt enkelt.

Där satt den. I flera delar av vardagen.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Äntligen har jag sommarlov. Äntligen har jag fått feedback på alla mina inlämningar och tentor som jag haft under detta halvår hos Iterum. Jag trodde aldrig att det skulle bli så mycket i skolan som det har varit. Jag hade aldrig heller klarat denna terminen utan mina nya kurskompisar som jag också ser som mina nära kompisar. Jag är så glad över att faktiskt ha bollat både familj, skola och nytt jobb denna termin. Jag satte den med bravur tydligen också, vilket känns så himla härligt! Men nu är jag så glad över att kunna fokusera på jobbet ett tag och såklart familjen efter det.

Det har blivit sommar ute också, och det gör att det känns ännu bättre med att kunna fokusera på annat nu. Jag planterar enormt mycket nuförtiden. Nya perenner, eller frön får krukor och en fin plats. Jag älskar verkligen detta. Det ger mig terapi. Jag funderar och tänker och bearbetar både tankar och problem när jag får lite jord på fingrarna.

Ute i spåret har jag också hunnit med på ett helt annat sätt nu dessa veckorna som jag inte haft skolan efter arbetet. Det är ju bara ett par veckor och jag har redan hunnit gå runt sju mil. Det är galet och så skönt. Jag räknar steg och blir bara gladare och gladare ju fler steg som kommer in på mitt konto. Nu ska jag hinna med att faktiskt investera i mig själv ibland istället för att bara umgås med min dator på eftermiddagen. På måndag börjar jag igen på gymmet. Det ska bli så skönt att komma tillbaka. Jag kommer använda mina handskar hela tiden istället för att endast göra det vid mina marklyft. Det känns som en enkel lösning för att det ska bli bättre och kännas lite tryggare för mig. Men det ska bli härligt att komma tillbaka. Äntligen liksom.

En intensiv vår.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Denna våren har varit minst sagt speciell. Jag har haft så mycket att göra, med att både jobba och studera. Det har varit en kamp, men jag har klarat det. Jag är så stolt över vad jag har lyckats åstadkomma. Och hur annorlunda denna våren har sett ut jämfört med förra. Det går inte riktigt att förstå. Jag kan inte säga att det har varit en dans på rosor, då skulle jag ljuga. Men jag är så glad över haft en så stöttande familj och arbetsplats. J och N har varit underbara. Men så mycket annat som har fått gå på tomgång. Jag har fått lägga undan så mycket annat för att orka både jobba och plugga. Hur många inlämningar och tentor det har varit under denna terminen kan jag inte komma ihåg, men jag tror det är närmare 25 stycken än 5.

Nu både jobbar jag bara. Vilket mer eller mindre känns som semester. Jag kan bara fokusera på att få jobbet gjort så bra som möjligt och hinna med att tänka lite framåt och vara proaktiv. Vilket jag verkligen älskar att vara. Det känns väldigt konstigt att inte ha något efter skolan. Det är som att jag har gjort slut med någon.

Det är så skönt att inte behöva skynda hem för att plugga under dessa månaderna som jag har sommarlov från skolan. Jag kan äntligen ha tid med N, hinna träna, plantera och ordna i trädgården och laga mat med J. Det är väldigt omvälvande, men så skönt. Nu ska jag njuta och vara nöjd över allt som har gjorts. En klapp på axeln ger jag mig själv. Men det hade aldrig gått utan mina fina studiekompisar. Vi har haft varandra i vått och torrt och jag är helt överlycklig att jag har träffat så fina vänner på lite äldre dagar. Det är fint! Det har ringt otaliga telefonsamtal mellan oss, en messengerchatt på en 4 500 meddelande. Vilket är helt galet.
Nu har vi bytt våra studiecirklar på Skype till CoronaVin över Zoom för att kunna träffas. Det känns härligt, att få ha gemenskap med så fina vänner. Jag kan skratta mig lycklig!!

En dag med distansutbildning.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Idag var första gången som den distansutbildningen som jag går faktiskt ställde in en träff och tog vi träffen online också. Träffarna är ju i Stockholm och hela den staden är ju i någon form av karantän. Det var ju dock himla synd eftersom jag hade så gärna velat träffa mina fina vänner i hela landet. Men jag kan också förstå att vi absolut inte ska träffas nu och sprida smittan vidare i hela Sverige.

Byta en träff från på-plats till helt online hade inte skett förut och jag tror hela Sverige satt och delade på internetuppkopplingen för det var kanske inte den kvaliteten som jag hade velat ha och det är ju helt galet att vi som har sagt att vi ska ha ett sladdlöst samhälle. Och denna senaste veckan har Sverige mer eller mindre stått stilla och varit i något limbo läge och vår infrastruktur är ju inte i närheten av att kunna bedriva något som heter onlineundervisning för alla utbildningsgrupper eller inte heller möjligheten att klara av sitt arbete hemma heller. På mitt jobb är jag till och med beroende av posten, alltså snigelposten. Helt enkelt den som kommer i brev en gång om dagen. Det är något som jag har på mitt att-göra-lista att helt få bort allt sånt. Tyvärr har inte alla leverantörer hoppat på tåget med att vara digitala så jag antar att detta inte kommer bli dans på rosor.

Imorgon är det dags för mera undervisning och deadlines som ska in. Det är så många uppgifter och tentor överallt, så det är ganska svårt att ha koll på allt. Men jag har löst alla uppgifter hittills och jag försöker läsa sig att ibland faktiskt vara ”good enough” istället för att presentera och plugga som en galning och trilla ner i ett djupt hål igen. Dit ska jag inte.

Ta hand om er i världen och jag hoppas verkligen att Sverige snart kan börja jobba som vanligt igen. Detta är ju så sorgligt så som det är nu. Detta är nutidens tredje världskrig. Hela världen mer eller mindre kollapsar.

Någonstans mitt i ingenting.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Ja, hur ska detta gå. Det som alla tänker efter denna vecka. Vad ska hända och när kan vi börja leva som vanligt igen?! Denne vecka har varit väldigt lång och det känns som vi alla lever i en form av bubbla och timme-för-timme. Vad kommer näst, det är nästan att du glömmer av allt annat fint som sker i livet och denna Corona-smitta har fått alldeles för mycket mediautrymme. Jag menar inte att jag inte förstår att det är farligt och att det är viktigt att vi alla gör vad vi kan för att begränsa smittan och hur vi kan hjälpa varandra till en bättre vardag. Jag vet inte om jag är i riskgruppen eller inte, jag är hjärtopererad ett antal gånger, men har ju blivit mer eller mindre friskförklarad. Det känns som jag både under och överreagerar på alla nyheter som kommer och snart känns det som att min hjärna sprängs. Livet måste ju någonstans också fortsätta. Men hjärnan befinner sig också i någon storts limboläge. Den reagerar mer långsamt och jag tycker som det känns som att jag snart inte kan ta in mer information och jag vet att detta är bara början av ett massivt informationsflöde. Men det är bara att ta en dag i taget, och se vad som kommer näst.

Skolans utbildningsdagar blev inställda, i alla fall på plats undervisningen och just nu kanske vi inte heller ska till Stockholm från hela landet heller, så det köper jag fullt och helt. Men jag hade så gärna velat se mina fina vänner som jag är så lycklig över att ha fått stifta bekantskap med under denna tid. Bästa händelsen måste ju vara Susanna i uppgången på Zinkensdamms tunnelbanestation. Där hon helt spontant sa till mig efter hon hade gått bakom mig och tydligen sett att jag hade en karta på vägen till skolan första dagen. Hon sa ”Ska du också till Iterum?” och i den stunden blev hon min andra hälft och jag hennes i denna utbildningen. Så roligt och något vi alltid kommer att komma ihåg. Så fantastiskt livet egentligen kan vara.

Det är en balansgång att klara av skolan, jobbet, familjen och samtidigt hantera att jag för inte alls länge sedan var inne i mitt livs värsta upplevelser. Förlora min älskade mamma, samtidigt som jag skulle hantera min egna sjukdom. Min utmattningsdepression. Det är något jag måste lära mig hantera, men ibland känns det som jag är på kanten igen och då är det bra att jag har min familj nära som verkligen kan hjälpa mig på rätt köl igen. Jag försöker också lära mig att inte ha för höga krav på mig själv, utan faktiskt vara ”good enough”. Det gör att jag kanske inte alltid blir nöjd över min presentation om jag har gjort. Men jag försöker tänka att det viktigaste är att klara utbildningen. Och det har jag ju gjort utan problem hittills. Men det är ett jädra tempo, men det är bara två månader teori kvar på denna terminen. Sen är det sommarlov och då ska jag prioritera familjen, jobbet och trädgården. Det kommer nog bli väldigt bra att få en paus i alltihopa också och samla kraft och kunna presentera i höst igen.

Jag hoppas verkligen att det är dags för vårsolens varma strålar så livet kan få bli lite lättare nu. Allt blir ju lite bättre med sol och vår, helt enkelt. Och alla trädgårdsprojekt blommar ut. Kanske är bra att inte vi kommer kunna resa för mycket i sommar, då blir det mycket gjort här hemma! Vilket bara är att vara tacksam över att få tid till rekreation.

Ta hand om er i den tid vi lever i just nu. Ta inga onödiga risker och njut av att våren snart är här.

Att vara student mitt i livet.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Livet som student är ju helt annorlunda mitt i livet är helt annorlunda från att vara student i 20-års åldern. Sen att studera på distans är ännu mera annorlunda. Föreläsningarna ligger på internet och tentorna är öppna under en vecka och genomför den när du har tid. Det gör att disciplin är A och O. Just nu i början är det svårt att hitta tiden till familjen. Tiden består till stor del av att antingen jobba (vilket också är helt annorlunda nu mot förr) och studera.

Jag studerar en Yrkeshögskoleutbildning, Redovisningsekonom, på distans från Stockholm. Det är en riktigt bra skola, Iterum Education, som har vunnit flera priser och det känns ju toppen att få vara nära de som är duktiga inom området. Den är en två år lång utbildning som också innefattar 20 veckors praktik uppdelad på två terminer. Det känns riktigt bra, men också att jag får jobba med det som jag studerar. Vilket känns så härligt.

Dagarna nu är så väldigt annorlunda mot hur de var för ett år sen. Jag förstår inte riktigt när och hur allt vände, men det har vänt i alla fall. Jag är så glad över att min kropp mår bättre och känna hur stark min kropp egentligen är. Jag känner dock att hade jag inte trivts både med jobbet och skolan så hade inte kroppen velat allt som den vill just nu.

Livet går helt enkelt vidare.

Nytt år. Nya möjligheter.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Det heter ju så, ett nytt år blir nya möjligheter. Förra året tänkte jag också och ett par dagar senare blev både pappa och därefter mamma sjuka. Hela året sluta med att vi fick fira nytt år utan att ringa till mamma, som jag alltid har gjort. Det blev ett år som jag skulle vilja glömma, men då skulle jag också glömma sista tiden med mamma. Vilket jag aldrig skulle vilja glömma. Jag känner mig så splittrad med allt som hände 2019. Det känns märkligt och nästan som en dröm alltihopa. Jag skulle så gärna vilka vakna upp och se mig om och därefter krama mamma. Men det går inte, istället så kramar jag pappa istället. Jag ser mig lycklig som har kvar honom.

Tacksam också för att det är som att jag och syrran kanske har kommit varandra lite närmre sen mammas sjukdom blev tydlig för oss. Jag tror hon också kan behöva mig, även om hon inte vill erkänna det. Vi kan prata utan att missuppfatta varandra och sluta i bråk. Men jag tror inte riktigt att hon har förstått hur dålig jag har varit. Angående det så kan jag inte mer än känna mig ensam ibland. Året handlade så mycket om att vara där för mamma och pappa och att hjälpa till med besöken, inte någon skulle vara ensam, men det var ingen som ville hjälpa mig då. Det var ingen från min familj som ringde och frågade om vi behövde hjälp här hemma. J som har fått dra hela lasset när jag inte orkade. Men ingen kom till vår undsättning av min familj. Det kan jag bli väldigt ledsen av. Det blev ju J’s föräldrar som har hjälpt oss detta året. De har kommit när det blev för mycket. De hjälpte till i panikattackerna och jag hade. Men vart tog min familj vägen?! Det är med sorg i hjärtat som jag tror det faktiskt har spelat roll att jag valde att flytta och må bra här istället för på slätten.

Det gör att det ibland är ganska ensamt. Men det känns så bra att ha fått så fina vänner som jag är så lycklig över att ha fått och som tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Det är något fint med att skaffa vänner senare i livet. De kanske inte är så många, men de som finns betyder väldigt mycket. Jag kan skratta mig lycklig till att ha fina personer i mitt liv.

Jag avslutade i alla fall året på topp. Jag känner mig starkare än innan. Tränar lite grann för att komma tillbaka. Kommit in på både utbildning (som jag skrev om i detta inlägget) och landade också jobbet som ekonomiadministratör på ett känt företag här i Växjö (läs mer om detta här).
Vilket har gjort att jag känner mig piggare än någonsin. Jag kommer klara detta. Jag ska göra allt jag kan för att orka. 2020 ska bli mitt år.

Antagen.

~ Jenny Aalto ~ 1 kommentar

Inatt fick jag beskedet. Över 700 ansökningar till 40 stycken platser. Jag började med att vara reserv ett par platser bort. Men äntligen. Jag har fått platsen! Jag har redan tackat ja till platsen. Det tog bara typ 8 sekunder mellan jag öppna mejlet tills att jag accepterade platsen. Det ska bli spännande med något nytt i vårt liv. Jag älskade verkligen tiden som student och jag kommer garanterat klara detta. Det har jag gett mig tusan på. Jag ska göra det för mamma! CSN, here I come!

Livet är ändå konstigt. Jobbiga tider varvas med något riktigt bra. Jag hoppas nu verkligen det vänder för oss. Vi behöver lite bra vibbar nu faktiskt. Jag tycker vi förtjänar det.

Det som är fantastiskt i allihopa är att jag har min Johan. Han är min klippa i livet, och jag vet inte vad jag skulle vara utan honom. Han plockar upp mig när jag drunknar och är min bromskloss när saker går lite i för hög fart. Han är pricken över i:et i vår familj. Jag förstår inte riktigt hur jag fick tag i denna fantastiskt, underbara karl. Hur mycket det går att älska en person förstår jag inte riktigt. Han är personen som gör mig hel. Vi står stadigt även fast hela båten mer eller mindre har kantrat detta året. Vilket jag är väldigt, väldigt glad över. Vi är ett team! Ett fantastiskt sådant.