Jag känner mig tom. Känns som jag har andats klart. Känns som livet rinner förbi. Känns som livet inte kan bli mer orättvist. Jag har hanterat en del i mitt liv, som sjuk som liten. Inte orka lika mycket som andra barn. Mer eller mindre mobbad när jag gick i lågstadiet- för ja, jag var annorlunda och nä, jag träffade inte alltid bollen på brännbollen på idrotten plus att jag hade glasögon. Perfekt offer.. Jag blev ”Jörgens-dotter” i högstadiet. Inte drömscenariot att vara någon lärares dotter, men jag har ändå tur. Jag var dotter till läraren som alla elever älskade, som blev vald till bästa lärare flera år i rad. Men det var kämpigt. Jag försökte att leva upp till att vara en bra dotter och denna dotter kunde ju inte presentera dåligt. Jag tävlade och tävlades alltid mot min syster. Min två och halvt år äldre syster. Sen var det dags för gymnasiet. Inte den bästa tiden i mitt liv. Jag kände aldrig att jag passa in. Det har väl varit mitt dilemma hela tiden. Känns aldrig som jag platsar. Något som jag verkligen kämpar med dagligen. Vart passar jag in? Livet blir inte som du tänkt dig. Det kan jag verkligen instämma i. Det var inte livet jag tänkte mig. Jag har gått igenom fler operationer- fler läkarbesök- fler sjukhusvistelser än en vanlig 30- åring. Ibland har det varit ett helvete och ibland har det varit det bästa som hänt mig. Som när N kom till oss med dunder och brak- så fantastiskt, men ibland har jag också bara velat ställa mig på järnvägen och få det överstökat. Att allt ska kunna få ett slut. När orken rinner av en.

Det är så jag känner i denna stund, orken har jag tappat. Mamma är så sjuk. Jag har fått ta det hemskaste och jobbigaste beslutet jag som dotter någonsin har tagit. Att lägga in min mamma på korttidsboende. Mamma behöver så mycket mer hjälp än vad vi kan ge henne i hemmet. Jag är så himla ledsen. Det var ett besked till mamma som var extremt jobbigt att ge. Tårarna rann nerför mina kinder när jag sa de orden som jag inte ville säga egentligen. Det var inte såhär det skulle bli. Hon skulle få se N växa upp. Det finns en anledning till att N kom såpass tidigt i våra liv. Vi ville att våra föräldrar skulle få vara med och dela så mycket som möjligt. Dela deras liv, deras framgångar, deras misslyckanden. Nu känns livet bara trasigt. Orken och energin är försvunnen. Jag undrar hur detta kan få ett lyckligt slut. Jag undrar hur detta är rättvist. Varför får vi detta också? Räcker inte allt annat som vi tacklar också? Jag förstår inte hur detta ska sluta bra. Det är katastrof i hjärnan och i hjärtat. Det är såg jävla orättvist. ORÄTTVIST. Låt mig behålla min mamma. Låt henne få leva vidare, låt henne få se N växa upp. Låt oss få nyheter som inte är orättvisa hela tiden. Låt mig få prata vidare med mamma. Låt mig få fortsätta krama min mamma. Låt oss få fortsätta dela saker med varandra. Låt oss fortfarande kunna få reta gallfeber på varandra. Låt oss fortfarande få vara tillsammans.