Att bocka av listan.

Något som jag verkligen älskar är när du kan stryka ett långt streck över dina saker som du ska göra. Jag har fått från min läkare att jag inte ska ta på mig massa saker – men jag känner att jag behöver känna mig behövd. Även fast jag går här hemma och knappt orkar ordna disken på bänken. Äta är något som har kommit i andra hand och jag försöker få i mig frukost – även om frukosten brukar bli lunch för att det inte går att komma upp. Alla har sagt att jag skulle må mycket bättre när det blir sol och fint väder – jag hoppas verkligen att de har rätt. För jag skulle verkligen tycka att det var skönt att orka mera. Jag önskar att jag hade energi flera dagar istället för en dag i veckan. När jag har gjort en kraftansträngning – så vet jag att jag får tillbaka det dagen efter. Då är det sängliggande mer eller mindre hela dagen.

Men jag har i alla fall lyckats att bocka av ett par saker denna veckan. Jag har efter över 10 år gjort klart två fotoböcker – den ena om student och balbilder 2006, när jag stod där helt galet nervös över mitt äventyr som väntade runt hörnet – och sedan har jag även gjort klart det som var äventyret. Mitt år i USA som aupair och student. Även fast vi pratar 2006-2007 så kommer jag ihåg det som det vore igår. Det känns bara konstigt att klistra in allt det där och skriva bildtexterna. Men bra blev det.

Som grädde på moset har jag också rengjort vårt bord som vi ska ha i uterummet. Det ska få lite mer kärlek i påsk när det gäller färg, det blir en grå lasyr. Eftersom hela vårt hus går i grått, vitt och svart så passar väl det bra. Jag är så dålig på accentfärger. Men jag gillar när huset utstrålar ett lugn, då trivs jag.

Att vara mitt i en utmattningsdepression.

När jag gick till läkaren med mina bekymmer första gången, sa hon. Ingen fara, du kommer klara detta och du kommer komma ur detta som mer hel människa och vi ska hjälpa dig så gott vi kan. Vi är med dig hela vägen. Så fina ord, något som jag bär med mig varje dag när dagen känns mera som ett bottenlöst fall än att jag är på väg uppåt. Jag har tur som har en sån fin familj runt mig som gör livet lite lättare. Jag hade velat vara en bättre vän, en vän som orkar umgås och sitta och prata i timmar. Men det är något som det inte finns ork till. Inte just nu i alla fall.

Jag brukar försöka ha ett projekt per dag, vilket kan vara allt i från att städa bland lite papper, plocka ur diskmaskinen till att måla något eller knåpa ihop något grafiskt. På helgerna försöker jag bara ha ett projekt för då vet jag att jag har två dagar på mig. Det är inget tvång, men målbild att det ska bli klart. Jag gör detta för min egna skull, för att jag ska få iordning på alla mina tankar och få en stund till att fokusera på något speciellt. Denna helgen har jag målat undersidan och reglarna i vitt på mitt grå platsbyggda skrivbord. Allt för att de ska smälta in i väggfärgen på ett bättre sätt. Resultatet blev väldigt bra och jag klappar mig själv på axeln.

Till och med satte jag mig med min andra hälft och bestämde vilka av de oredigerade bröllopsbilderna som vi ska beställa av fotograf Johan Pehrson. Vi har ju varit gifta i ett halvår ungefär, men orken att komma på vilka fler bilder vi vill ha redigerade till högupplösta och även vilken bild som vi ska ha som förstoring har inte funnits alls. Känslan som sprider sig i kroppen när vi ser tillbaka på denna fina dag som vi hade, kommer fylla mig hela kvällen.