Jag går varje vecka i terapi för prata om mig, min bakgrund och hur föregående vecka har varit. Vi tar upp hur jag känner mig, vad jag tänker och hur jag ska ta tag i mig själv för att komma vidare. Komma ur min depression. Något som är faktiskt svårt att inse att det är att jag har just en utmattningsdepression. Något som jag har fått till mig, är att mycket ligger det mycket bakom sina tankar och en sak som spelar större roll än vad jag har trott är min bakgrund. Såklart att din bakgrund formar dig, men jag förstår nu hur mycket inverkan det egentligen har gett mig. Jag är alltid lika kluven om terapin hjälper eller inte, men jag tror det i alla fall. Jag hoppas att jag kommer vidare. Jag hoppas att jag vågar lita på mig själv snart igen. Men det var ju faktiskt jag som gjorde att jag kom till denna punkten. Det var ju jag som aldrig sa nej till saker. Jag som bara tog på mig mer och mer både på jobbet och privat. Det var jag som inte förstod och jag som inte klarade av trycket.Jag som ara såg listan med to-do:s och väldigt duktig på att stryka en efter en, men också väldigt väldigt duktig på att skriva upp saker så jag aldrig skulle kunna bocka av allt, eller kunna klappa mig över axeln över att jag har gjort alla punkter. Mitt liv är som en dimma ibland. Blev det verkligen som jag ville? Vad ville jag i livet egentligen?

Jag är lillasyster i familjen och när jag var liten var jag ganska sjuk. Jag hade ett medfött hjärtfel och jag gjorde ett par olika hjärtoperationer och den som blev mest lyckad var när jag var fem år. Jag tror min syster egentligen kände sig glömd över att mamma och pappa fokuserade mycket på mig både när jag var sjuk och när jag var opererad. Något som jag alltid har känt är att det är en tävling mellan mig och min syster. Min förhoppning är att jag någon gång ska vara god nog för min syster. Ännu känns det inte som det är så. Jag har alltid trott att det blir bättre när vi blir äldre, men det är nog inte så. Jag blev också den emotionella i hela familjen. Vilket inte gör det hela enklare.

Jag har alltid varit en person som vill passa in och vet exakt när jag inte gör det. Jag försökte passa in när jag gick på gymnasiet, men jag hade mer eller mindre ingen vid min sida i min klass. Jag vet att de som jag pratade med är igen som vill ha mig nära nu. Vad jag gjorde var att söka kompisar i andra klasser, vilket fungerade väl. Jag träffade min karl, min andra hälft. Personen som gör att jag står på mina ben idag. Utanför biblioteket satt mina vänner och J. Det pirrade lite extra i kroppen när jag såg honom. Det tog dock ett tag innan det blev vi. Jag försökte mig på ett trick – skicka en ros på alla hjärtans dag. Problematiken var bara att jag lät någon annan skriva kortet (never let anyone do this ever again, reds anm.) – som skrev fel. Istället för beundrare så stod det beudrare. Så en hemlig beudrare. Det blev inte riktigt rätt helt enkelt- och J förstod inget – såklart. Tanken på att jag inte visste vad jag skulle göra efter mina tre år i gymnasiet – som egentligen har varit väldigt väldigt ensamma gjorde att jag flydde. Jag flydde till USA för att studera och bli aupair. Första familjen var ett trauma i sig. Om du inte slätade ut tyget på stolen efter du suttit på den – så fick du en post-it lapp som skulle göra att du inte glömde det nästa gång. Jag flydde – även här. Landade i en familj som på ytan kändes jättefin, under ytan så blev det en skild familj där barnen forslades fram och tillbaka mellan föräldrarna och de lyckade att få mig att försöka medla mellan dem. Året slutade att med att jag återigen flydde tillbaka till Sverige, två veckor innan jag egentligen skulle åka, mest bara för att jag behövde kvittera ut min studentlägenhet på Campus i Växjö. Mitt något tidiga flykt tillbaka till Sverige, uppskattades inte direkt av fadern i familjen, som inte egentligen inte ville veta varför och sa att han inte brydde sig om mig alls. Jag fick inte hjälp till flygplatsen, utan en av mina närmaste kompisar där – och la nyckeln till bil och radhuset i brevlådan?! Vilket avslut. Jag förstod helt enkelt att jag inte var önskad- inte där heller. Jag tror jag såg det som ännu ett misslyckade. Ett i mängden. Det tog två år innan jag fick ett facebook-meddelande från pappan i familjen som ärligt bad som förlåtelse och förstod i efterhand hur mycket som jag skötte för honom som egentligen inte var mina arbetsuppgifter. Jag tror han skämdes. Men jag har alltid sett det som mina misslyckanden, istället för att se det som att de är de andra som faktiskt inte var bra för mig. Det var inte mig det var fel på- de kanske var dem.

Att det inte alltid är mig det är fel på – är något som jag alltid kommer att behöva jobba på. Jag är nog duktig på att se det som misslyckade, mina misslyckanden istället. Det är lättare att ta det själv. Jag har blivit van helt enkelt.

Jag tror att jag precis avslöjade något som är under skinn. Nu känner jag mig lite naken, men något som ska vara bra i min process. Att utvecklas framåt. Tack för ordet.

Det är så mycket tråkigt som sker i vår familj och med nära och kära just nu så det inns inte ens ord att beskriva allt detta. Jag vet inte hur vår familj ska kunna lappa ihop sig och leva vidare. Detta är sådana erfarenheter som jag skulle vilja gömma under kudden och inte behöva uppleva. När vi kommer ur denna perioden ska vi fira. Då ska vi fira livet – och kärleken.

Något som slagit mig mer nu än aldrig är att livet är extremt skört och att livet slår omkull en gång på gång och det gör att vi ännu en gång står inför en oviss framtid. Min mamma är också sjuk. Det är extremt jobbigt att båda sina föräldrar blir sjuka samtidigt. Jag vet att de inte längre är unga föräldrar, men att stå inför denna situationen, när din egna ork är knappt orkar laga ett mål mat till dig själv. Mamma, som är en aktiv pensionär- isch. En person som knappt har slutat jobba – utan som hon själv säger – tagit en paus just för nu. Mammas sjukförlopp har gått snabbt – det gick så fort från att vi undrade över vad som har skett, om det endast var en depression över pappas sjukdom – till att vi fick de hemska orden cancer till oss. Mamma har fått hudcancer. En leverfläck som mamma inte uppfattat helt – som har borrat sig ner i huden och droppat av sig flertalet metastaser i hela mammas kropp. Den jobbigaste och mest kritiska var hjärntumören som växte i mammas vänstra framlob. Jag kunde inte förstå när jag fick se på de skiktröntgen-bilderna att den där saken, som hade formen av en amerikansk fotboll och bara var ond, fanns inuti min fina mamma. Mamma som alltid vill alla så väl, som alltid har ställt upp för alla. Som alltid har jobbat in i det sista. Som ibland har gått mig på nerverna när vi inte alltid tyckt samma som allt (troligtvis för att vi är ganska lika), men någon som jag älskar otroligt mycket för den fina person som hon är. Livet passerar förbi i minnesbilder när jag tänker på allt som vi har varit med om – alla skratt, alla tårar som trillat ner för kinderna, alla resor med hela familjen som både barn och vuxen, alla äventyr som vi har hunnit med. Det var mamma som var med mig under alla mina dagar som hjärtsjukt barn på sjukhuset. Hon var den som stod vid sängen när jag vakna upp efter mina hjärtoperationer. Läkarna ger oss såklart inga falska förhoppningar om mamma. Vi alla i familjen förstår att det är en allvarlig sjukdom som besöker mamma just nu. Men känslan om att vi jäklar ska ge denna sjukdomen ett jävla helvete, och att vi inte ger upp utan en jäkla kamp.

Vi har fram till idag kämpat bort mammas hjärntumör. Mamma och jag var i Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset för att få bort helvetet i mammas huvud. Det var en kritisk operation och det var en extremt jobbig känsla när jag försökte fördriva lite tid i Slottsskogen under tiden mamma opererades. Hur tiden gick, och de inte ringde gjorde såklart inte mina panikattacker mindre. Jag kommer inte ihåg om det var mycket folk – för på min bänk i parken kändes jag extremt ensam. Nu i efterhand kommer jag inte ens ihåg om det var varmt eller kallt. För mig – var detta något som jag aldrig trodde jag aldrig skulle möta. När till sist telefonen ringde och det första kirurgen sa var att operationen tog längre tid än planerat- vilket gör att du inte vet vad du ska ställa dig in på. Därefter gjorde hon en paus, som jag upplevde var flera minuter, men det kanske endast var ett par sekunder och orden hon sa kommer jag aldrig glömma. ”Allt har gått helt enligt planen, jag är väldigt nöjd med utgången”. Jag började gråta – helt hejdlöst. Helt utan möjlighet att kunna sluta. Just då i alla fall. Jag fick vänta ett par timmar till innan jag fick möjlighet att komma och se mamma. Såklart var det inte det lättaste att se, och jag fick gå därifrån och ta en paus för att orka med. Alla slangar gör såklart att personen som ligger helt uppkopplad ser mycket sämre ut än hur det egentligen är. När jag inte orkade sitta bredvid och hålla handen om min fina mamma, kändes som ett svek mot henne.

När mamma återvände till hemsjukhuset- började dock hjärtat svika henne. Så sjuk som mamma är nu – har hon aldrig varit. Mamma har inte haft en enda sjukdag på alla sina verksamma år. Det är helt otroligt. Men nu, nu är det mamma som behöver all hjälp hon kan få. Läkarna la in mera hjärtmediciner, och denna veckan har hon nog fått de medicinerna som hon behöver för hjärtat, men såklart blir det inte bra efter det utan nu börjar de andra metastaserna göra sig verkligen påminda. Det är fruktansvärt jobbigt att se sina föräldrar ha ont, utan att du kan hjälpa dem ta bort det onda. Jag har också ont, men mitt går inte att ta på, på samma sätt. Det som vi väntar på nu är det sista och viktigaste provsvaret som ger vilken behandling som mamma ska få. Låt dessa provsvaret ge det resultat som vi vill, men det får vi vänta tills nästa vecka.

Det känns verkligen som hela världen rämnar under dina fötter när något sådant här sker. Du tror att det händer andra, men det kommer inte hända oss. Det är ingen mardröm som du kan vakna från, utan detta är en mardröm som du hela tiden lever i. Det är så extremt svårt att vara självisk och tänka på sitt eget välmående mitt i allt detta. Det känns som jag trillat djupt ner i ett djupt rör, och har ingen möjlighet att kunna ta mig upp. Det går inte att klättra upp, utan jag kan bara titta upp. Väl däruppe, ser jag stjärnhimlen och det känns som jag var på väg upp för ett tag sen men när svårigheterna bara kommer en efter en – då kanske det inte är så konstigt att du trillar tillbaka. Nu är det bara att jag ska orka ha kraften att klättra igen.

Om det inte vore nog med att kämpa för sig själv så händer nästan det värsta som finns när sina föräldrar blir sjuka. Det började med min älskade pappa. Min förebild. Min idol i livet. Pappa fick en stroke. Det slog ut hans vänstra sida och första gången jag såg pappa efter sin skada går knappt att beskriva. Stegen upp till sjukhuset och pappas rum, var så extremt tunga. Det var knappt att jag orkade trycka på hissknappen. Fick göra fler och fler av mina andningsövningar, som jag numera lärt mig, ju närmare vi kom rätt våningsplan. Stegen till pappas rum- kändes som jag sprungit ett maraton. Men känslan när jag kände pappas armar om mig, när jag såg hans tårar ner för hans kinder, kändes någonstans väldigt bra. Pappa var kvar. Nu börjar pappas resa tillbaka till ett vanligt liv igen. Pappa är en karl som alltid varit extremt envis och tankarna att ge upp, finns inte i pappas värld. Det är klart att det ändå känns som vi står för nu är helt overkligt.

Nu har det gått två månader sen pappas strokeskada, och jag är så extremt imponerad över vilka framsteg min pappa gör. Han ger verkligen hela sin själ i att bli bättre. Pappa försöker gå igen. Stroken tog reptilhjärnan, vilket gjorde att pappas vänstra sida slogs ut. När du känner att livet inte kan bli värre. Det är då livet ger dig en käftsmäll.

En positiv och framåt tjej är ord som jag ofta använder för att beskriva vem jag är. Jag vet inte ens om det stämmer längre. Jag är fortfarande mig, men jag har varit med om mycket den senaste tiden som har format om mig. Jag har alltid vetat vad nästa steg ska bli. Nu, vet jag inte det. Nästa månad är lika blank som denna månad har varit.
Sjuk, fyra bokstäver som är extremt jobbigt att skriva ut. Jag har börjat förstå att jag är dessa fyra bokstäverna just nu, sjuk. Att säga ens att jag är sjuk är extremt stort steg för mig. Jag har börjat acceptera att vara hemma utan att skämmas. Det som jag ser fram emot varje vecka är min tid med terapeuten. Det är min tid att bearbeta min vecka och bearbeta vad jag ska göra för nästa vecka. Jag ska försöka få livet och mig själv igen på benen. Jag är en tjej som tog mitt arbetet på alldeles för stort allvar och gick helt enkelt förlorad i det. För mig var inte det bara ett jobb, utan för mig blev det min identitet. När panikattackerna avlöser varandra och när tårarna aldrig slutar rinna nerför kinderna både hemma och arbetet. När sömnen aldrig kommer och i de fall den infaller sig- så kommer rädslan istället för vad som ska komma till dig i drömmen. Att vara rätt för att drömmarna ska vara ännu värre denna natt. Det är då livet sker. Det var någonstans här som jag kände att jag inte kunde ta hand om detta själv. Jag behövde hjälp. Psykisk ohälsa är något som jag inte hade så bra förståelse för förut, nu har jag fått lära mig vad det är. Min egna erfarenhet. Vilket är både skrämmande och en trötthet som ni inte kan förstå. Något som inte kan vila bort. Det går inte. Dagarna går förbi, men det är knappt att jag har uppfattat dem. För tre månader sen så kom jag inte upp ur sängen. Nu kommer jag upp och försöker få i mig ett mål mat. Det ser jag som ett extremt framsteg. Idag har jag varit sjukskriven sen 11 november 2018 och även fast jag inte känner att jag blir bättre, så får jag lita på de som har arbetat med de som har arbetat med denna sjukdomen innan. Jag ska bli frisk, det är mitt mål och något som jag varje dag kämpar för. Jag har skrivit en dagbok och det känns jobbigt att gå tillbaka och läsa mina anteckningar. I den stunden jag gör det, då känner jag att jag har kommit framåt. Sen kommer andra känslor och paniken som gör att allt suddas ut. Det är i dagsläget livet bakom tangetslagen.