Ja, hur ska detta gå. Det som alla tänker efter denna vecka. Vad ska hända och när kan vi börja leva som vanligt igen?! Denne vecka har varit väldigt lång och det känns som vi alla lever i en form av bubbla och timme-för-timme. Vad kommer näst, det är nästan att du glömmer av allt annat fint som sker i livet och denna Corona-smitta har fått alldeles för mycket mediautrymme. Jag menar inte att jag inte förstår att det är farligt och att det är viktigt att vi alla gör vad vi kan för att begränsa smittan och hur vi kan hjälpa varandra till en bättre vardag. Jag vet inte om jag är i riskgruppen eller inte, jag är hjärtopererad ett antal gånger, men har ju blivit mer eller mindre friskförklarad. Det känns som jag både under och överreagerar på alla nyheter som kommer och snart känns det som att min hjärna sprängs. Livet måste ju någonstans också fortsätta. Men hjärnan befinner sig också i någon storts limboläge. Den reagerar mer långsamt och jag tycker som det känns som att jag snart inte kan ta in mer information och jag vet att detta är bara början av ett massivt informationsflöde. Men det är bara att ta en dag i taget, och se vad som kommer näst.

Skolans utbildningsdagar blev inställda, i alla fall på plats undervisningen och just nu kanske vi inte heller ska till Stockholm från hela landet heller, så det köper jag fullt och helt. Men jag hade så gärna velat se mina fina vänner som jag är så lycklig över att ha fått stifta bekantskap med under denna tid. Bästa händelsen måste ju vara Susanna i uppgången på Zinkensdamms tunnelbanestation. Där hon helt spontant sa till mig efter hon hade gått bakom mig och tydligen sett att jag hade en karta på vägen till skolan första dagen. Hon sa ”Ska du också till Iterum?” och i den stunden blev hon min andra hälft och jag hennes i denna utbildningen. Så roligt och något vi alltid kommer att komma ihåg. Så fantastiskt livet egentligen kan vara.

Det är en balansgång att klara av skolan, jobbet, familjen och samtidigt hantera att jag för inte alls länge sedan var inne i mitt livs värsta upplevelser. Förlora min älskade mamma, samtidigt som jag skulle hantera min egna sjukdom. Min utmattningsdepression. Det är något jag måste lära mig hantera, men ibland känns det som jag är på kanten igen och då är det bra att jag har min familj nära som verkligen kan hjälpa mig på rätt köl igen. Jag försöker också lära mig att inte ha för höga krav på mig själv, utan faktiskt vara ”good enough”. Det gör att jag kanske inte alltid blir nöjd över min presentation om jag har gjort. Men jag försöker tänka att det viktigaste är att klara utbildningen. Och det har jag ju gjort utan problem hittills. Men det är ett jädra tempo, men det är bara två månader teori kvar på denna terminen. Sen är det sommarlov och då ska jag prioritera familjen, jobbet och trädgården. Det kommer nog bli väldigt bra att få en paus i alltihopa också och samla kraft och kunna presentera i höst igen.

Jag hoppas verkligen att det är dags för vårsolens varma strålar så livet kan få bli lite lättare nu. Allt blir ju lite bättre med sol och vår, helt enkelt. Och alla trädgårdsprojekt blommar ut. Kanske är bra att inte vi kommer kunna resa för mycket i sommar, då blir det mycket gjort här hemma! Vilket bara är att vara tacksam över att få tid till rekreation.

Ta hand om er i den tid vi lever i just nu. Ta inga onödiga risker och njut av att våren snart är här.