Numera är det på kyrkogården som jag går gå för att prata med mamma. Idag var det många, många tårar under den tiden som jag spenderade det. Jag tände ett ljus och la tre stycken fina röda rosor hos henne och tände såklart ett nytt ljus i den lykta hon fick av mig vid Alla Helgona. Jag blev till och med arg på henne lite idag. Varför berättade hon inte att hon var sjuk? Hon visste. Hon visste så mycket mera än vad som hon sa. Hon ville nog skydda oss andra. Men jag blir så arg på henne och ledsen. Jag tycker detta är jättejobbigt att jag inte kunde rädda henne. Hon rädda mig, när jag var liten och sjuk. Jag kunde inte. Jag hann inte. Det fanns inte krafter nog i min kära mammas kropp. Hon dog. Hon bara somna in. Jag ser hennes sista andetag framför mig hela tiden. De som bara skrek, nej nej nej- inte än!
Det är svårt, nu när tiden mot jul kommer. När alla börjar åka hem till sina familjer och sina föräldrar. Det kommer jag också göra, till pappa. Min älskade, underbara och kloka pappa. Men mamma kommer saknas. Åh, jag önskar henne tillbaka. Jag önskar att jag får prata med henne en gång till. Jag önskar att jag hade möjlighet att kunna berätta om Novas framsteg i förskoleklass och om alla tänder hon tappar. Jag önskar att jag kunde gå sitta och prata med mamma öga mot öga i flera timmar till. Jag önskar att jag skulle kunna få reda på om hon har det bra där hon är nu. Vart än hon är. Åh. Mamma! Kom tillbaka till oss.
Livet är inte på topp just nu. Andra saker sker i familjen som gör att jag bara funderar vad f*n det är som sker egentligen. Men det sparar jag lite på tills vi alla vet mera.
Ta hand om era nära. Du vet aldrig vad som väntar bakom andra knuten. Ta ingenting för givet längre. Berätta för dina nära om du älskar dem. Det är kanske inget du gör varje dag, för det är inget du kanske säger när du lever. Men gör det. Berätta för alla hur mycket du tycker om dem. Du kommer ångra dig sen, om det kommer den dagen då de somnar in och du inte har sagt det. Det är något som är så skönt, jag berättade jämt för mamma att jag älskade henne. Hur mycket jag älskade henne och varför jag älskade henne. Hon har en arbetsnarkoman, men så stort hjärta hon hade. Jag saknar henne varje dag och varje stund. Känns som en bit av mig fattas, och jag tror att den biten i mitt hjärta alltid kommer att kommer fattas. Livet har helt enkelt blivit väldigt annorlunda. Vilket känns tungt. Men jag måste leva vidare. För mamma.