Första allahelgona för mamma.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

I helgen var det som alla säkert vet allahelgonahelgen. En helg som innan inte varit så sorgsen, utan mer bara fin att kunna pynta mormor och morfars grav och tänka lite extra på dem. Denna gången var det annorlunda. Denna gången var det mammas grav som vi skulle ta hand om. Det var bland det jobbigaste jag gjort. Det tog på en. Det var som en kniv rakt in i hjärtat som vreds om. Mamma finns ju inte där riktigt än, då vi inte har urnsatt mamma ännu – men det är ändå här som jag känner mig närmast henne. Mamma kommer ligga på Norra Lundbys kyrkogård – nära gården där mamma växte upp och närheten till mormor och morfars grav.

Tårarna forsade ner för kinderna och att tända den lyktan och lägga de fina dekorationerna bredvid den skylten där det står mammas namn känns surrealistisk och hemsk. Det var panikkänslor som kom över och att ha lärt mig andas igenom dem är för mig en vinst. Det går inte beskriva hur det känns att göra sin mammas grav fin, utan det är något som jag tror varje person måste uppleva för att förstå känslorna av maktlöshet och sorg. Mamma var en person som behövdes, hon behövdes för vår familj. Hennes bok var inte klar. Hon hann inte uppleva livet som pensionär. Hon hann inte uppleva det fantastiska med barnbarn fullt ut. Att mamma inte kommer kunna se min tjej växa upp och utveckla hennes fantastiska personlighet känns så jobbigt. Mamma kommer inte vara med på samma sätt. Det börjar landa hur livet utan mamma kommer se ut. Jag vill ha henne tillbaka. Det var så mycket som vi inte hann göra. Så mycket som vi inte hann med.

Jag antar att livet kommer gå vidare och att jag kommer lära mig leva med att ha förlorat min mamma alldeles för tidigt. Men det känns. Det känns i kroppen. Jag skulle göra allt för att få ett samtal till med mamma. Få prata bara 5 minuter till.

Helgen var ju inte bara fylld med tårar, utan också om hur omtyckt mamma var. Jag och pappa deltog i en minnesceremoni med Rebeckakåren. Rebeckakåren är den kvinnliga grenen av Odd Fellow Ordern. Mamma var medlem och delaktig i falköpingslogén och när någon av denna ordern går bort så bjuds anhöriga in till en minnesstund. Det var fint. Det var härligt att höra och se hur uppskattad mamma var även här. Många av mammas väninnor är också med i denna logé så det var fint att träffa dessa också.

Mitt i all sorg och jobbiga tankar så tänker jag att mamma inte hade velat att vi konstant hade varit ledsna. Men jag kan ändå inte hjälpa det.

I helgen var också sista dagen för att ansöka till utbildning inför våren. Nu får jag bara hoppas på att komma in på denna redovisningsekonomutbildningen istället. Förra gången snubbla jag på mållinjen och blev reserv 2 av 45 stycken (varav 350 ansökningar). Denna gången hoppas jag ha turen på min sida.

Parisare.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Parisare, Pariservåfflor, franska våfflor kärt barn har många namn sägs det. Jag måste bara säga att detta är bakverk är bland det bästa jag vet. Härligt knastrigt när du tar en tugga och sen den lena smörkrämen, mums liksom! Min mormor bakade alltid dessa när det var fest – och ibland också till vardags. För att fylla min dag med något – så jag tog mig an dessa enligt mormors recept. Degen fick ligga i kylen sen igår så idag var den helt perfekt för att kunna baka ut den. Sedan vispa snabbt ihop smörkrämen med elvisp – för att smöret ska bli riktigt luftigt.

Receptet är alltså över 100 år gammalt. Nu är det dags det delas ut, för det är så jäkla perfekt.

Pariservåfflor – Franska våfflor

200 g smör
350- 375 g vetemjöl
1 dl sur grädde (ja, faktiskt är det perfekt. Har du inte gammal grädde – funkar färsk också)
1 tsk bakpulver
1 msk socker

Fyllning: 
250 g smör
2 dl florsocker
eventuellt 1 msk punch eller vaniljsocker efter smak

Arbeta samman alla ingredienser till degen och låt dem gärna vila svalt några timmar eller över natten. Kavla ut den tunt och ta ut kakorna med runt mått. Strö på rikligt med socker på bakbordet och kavla sedan med kruskavel på kakans båda sidor, så att de blir ovala. Grädda kakorna på 225° tills de får fin färg cirka 5-8 minuter. 

Fyllningen gör du genom vispa smör och florsocker riktigt luftigt och smaksätta med lite punsch. Bred krämen mellan två ihopslagna kakor och tryck till mycket lätt. 

Förvara dem i kylskåp. 

Bomull.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Jag och Johan firade ettårig bröllopsdag för två månader sen ungefär. Det glömdes lite grann bort i den sorg vi hade med mamma. Dagarna som hon började må sämre och sen var vår dag mitt i mellan. Så dagen fall i glömska lite eftersom sorgen tog över helt. Vi firade den sent helt enkelt. Vi firade ju bomull enligt bröllopsdagarna.

Jag hade ordnat en skräddarskydd skjorta till Johan från Taylor Store. Här får du anpassa skjortan helt.

Det är enkelt och du följer bara guiden. Skjortans färg, vilket tyg, hur knapparna ska se ut, vilken färg de ska ha och vilken krage du vill ha.

Johan älskar att ha fluga och hade en oknuten fluga från när vi gifte oss från Neckwear, därav så valde jag en krage som är anpassad till fluga. Han fick en vit skjorta i satin med grå knappar och gråa konstraster på insidan av knäppningen och kragen. När skjortan höll på att sys så fick jag uppdaterade mejl på hur den ser ut. Trevligt. Skjortan var väldigt fin – men de kunde kanske packat den lite snyggare till exempel i en snygg låda med silkespapper. Den kom i en riktigt snygg påse. Så jag ordnade såklart så det blev så mycket finare. Den fick bo i den snygga förvaringspåsen som kom med skjortan, och därefter slog jag in den i en egengjord cellofanpåse och fyllde denna på med en hel frös med bomullspinnar. Allt för att knyta an till vår första årsdag. Skönt var också sen att skjortan passa, men butiken har provgaranti – så passar den inte så ordnar de detta med en ny skjorta.

Jag hade inte förväntat mig så mycket av Johan, men han hade verkligen tänkt till. Jag fick ett helt set från Rituals. Jag har blivit helt kär i deras kollektion Karma. Ritauls började med denna förra året – men då endast som en limited summercollection. Den blev tydligen så uppskattad att de har valt att behålla den och göra den till en fast kollektion. Perfekt för mig helt enkelt. Jag fick den stora boxen av Johan. Den stora gåvoboxen, large varianten. Johan hade en tanke också med vad serien står för, vilket är ”Tala gott, tänk goda tankar, utför goda gärningar och skapa ett positivt mönster, för i slutändan får du tillbaka det du ger.” Det får helt enkelt bli ett bättre slut på detta året än vad de har varit hittills.

I denna boxen innehåller duschskum, kroppsskrubb, kroppskräm och doftspray och har en doft av vitt te och lotus. Fantastiskt gott luktar den. Friskt och fräscht och nyduschat liksom.

Något som är så fint med denna boxen är att du kan använda den till annat sen. Den är så snyggt gjord och tanken är faktiskt att du ska göra detta också. Du tar bara ut själva etuiet där produkterna låg i och där finner du en snygg svart insida.

Jag har redan börjat använda produkterna. Så himla bra är de. Älskar’t.

En sista vila. Älskade mamma.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Jag har i flera dagar försökt få till detta inlägget. Det är inte lätt. Det känns som ett av de tuffaste inläggen jag gjort hittills. Även om jag i mina tidigare inlägg öppnat mig om både mig själv och min familj. Det känns som jag kanske ibland blottat mig själv lite för mycket. Men livet är tufft har jag fått erfara många gånger. Något jag aldrig trodde jag skulle vara med om på ett tag var att begrava någon av sina föräldrar. Det har jag gjort nu. Idag är det exakt 12 dagar sedan jag fick ta steget in i kyrkan och se den kista som vi valde ut till mamma stå längst fram. Det var som något bara rycktes tag i mig och slet sig mig i stycken de första minuterna. Tårarna forsade ner direkt. Nerför kinderna. Jag sa till mig själv att jag ska klara av detta. Det måste gå. Tårarna forsade ner under hela begravningen. Men det är okej, tänker jag. Det är en sådan dag liksom.

Det var så många blommor och kyrkan blev helt full. Jag kan inte riktigt förstå vad vi var med om. Jag tror inte att att någon som inte har förlorat någon så nära kan förstå det. Livet blev så tomt så fort. Jag har alltid min pappa och min syster och såklart familjen, men ändå ska jag försöka förstå att jag inte har någon mamma längre. Jag kan inte ringa henne längre. Jag kan inte prata med henne längre. Jag kan inte förstå. Svårast av allt var avskedet. Det var så svårt. Nova la en nalle till mormor som hon sovit med sen mamma dog. Så att den skulle lukta nova ordentligt. Hon hade sytt kläder till den också. Så fint. Eftersom det var så många i kyrkan så tog avskedet ganska lång tid. SÅ många fina släktingar och vänner och kollegor hade kommit. Jag hoppas mamma förstod hur älskad hon är.

Vi hade valt två solosånger för mamma, dels ”Kärleksvisan” från Sarah Dawn Finer och ”Jag fick låna en ängel” från Shirley Clamp. De träffade helt rätt och berättade exakt om mamma. Jag hoppas att hon hade varit nöjd. Allt var så fint. Utgångsmusiken valde vi till Gabriellas sång instrumentalt. Det kändes som att vi gjorde allt för att mamma denna dagen.

Efter begravningen så samlades släktingar och vänner och åt en riktig husmanskost. Det kändes nästan som att mamma hade lagat den maten. Det kändes fint. Efter tårta och kaffe, så berättade jag om dagen när mamma dog. Jag berättade det som jag skrev den dagen. I mammas bok. Det var svårt, men jag klarade det. Jag klarade av att berätta hur jag kände. Hur jag mådde den dagen.

Mamma får vila på världens finaste plats i alla fall. Det känns bra. Det blev så fint när vi lade ut hennes blommor.Jag hoppas att det är här som jag kommer kunna prata med mamma. Bara för hon inte går att ringa betyder inte det att jag inte kommer berätta saker henne. Hon kommer behöva vägleda mig vidare i livet.

Mamma kommer att kunna se korna på berget på sommaren. Hon kommer kunna kika på gården mellan träden. Hon hade alltid ögon i nacken, vilket är perfekt för att kika så mormor och morfars grav så den också är fin. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra min mamma stolt. Det är något som jag ska sträva efter i livet.

En sista sak bara #fuckcancer. Faktiskt. På riktigt.

Försöka efterlikna ett original.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Ni vet när ha- begäret sätter in. När du bara vill ha det där som du inte kan få. Jag har ett sånt begär. Det är ett begär som jag utvecklade – ja, verkligen utvecklade, under min tid i USA och det är Starbucks Java chip Frappuccino. Eftersom Starbucks inte finns i Sverige – i alla fall i södra delen av Sverige – så behöver jag hitta ett sätt att få denna isade kaffedryck med chokladsmak själv. 

En Frappuccino hos Starbucks så är det mörk chokladsås, hackad choklad tillsammans med kaffe, mjölk och is och sedan toppad med vispad grädde och chokladsås. Japp, exakt. En kaloribomb. Vilket gör att jag måste allt för att förfina den genom att göra den lite bättre. 

Jag kommer göra flera olika försök för att kunna göra detta, och detta är något som ni får hänga på och också pröva – och kanske till och med hjälpa mig komma vidare till en nyttig -som ändå smakar som originalet. 

Idag var det dags för första försöket – vilket var helt okej – men inte perfekt. 

Eftersom jag är laktosintolerant så tänkte jag skippa mjölken – det ska jag inte göra nästa gång. Det blev inte perfekt. Den behövs helt enkelt. Men då vet jag det.

12 isbitar
3 msk mörk choklad, hackad
– minst 70 %
1 msk vanlig chokladsås 
1 glas (2dl) mörkrostad kaffe

Detta räckte precis till ett högt glas. 

Krossa isen lite innan och sedan in med allt och kör till du fått en homogen massa. Häll upp i ett glas och toppa med lite grädde (laktosfri) och sedan lite chokladsås. Den blev god, men lite för grumlig och lite för söt – men ändå relativt nära originalet. 

Något att förfina till nästa gång. Och jag vet precis vad. Stay tuned.

Ett liv utan sin mamma.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Hur börjar jag detta? Hur hamnade jag här? Vad ska jag säga när andra frågor om mina föräldrar? Hur säger jag att min mamma inte finns mer? Att hon är död. Hur går jag vidare utan en mamma bredvid mig? Hur ska jag kunna ta mig fram? Jag kommer inte kunna ringa henne längre. Jag kommer inte kunna få reda på roliga saker om allt och alla. Jag kommer inte kunna dela mitt liv med henne längre. Jag kommer inte kunna baka med henne. Jag kommer inte kunna, jag kommer inte kunna. Allt känns hopplöst just nu. Men det är klart, hon försvann från mitt liv för ett par dagar sen. I Torsdags. Min största oro de sista dagarna jag har varit hos mamma var att hon skulle dö ensam. Det var nästan att det blev så, men det blev inte så. Jag och min syster var hos mamma när de sista andetagen togs av min mamma. Vi hade hennes händer i våra. Att se henne försvinna. Var något som jag inte trodde skulle få uppleva så tidigt. Det är så himla fel. Jag vill bara skrika, jag vill bara ha mamma tillbaka. Ge henne tillbaka till mig, till oss. Denna mardrömmen får inte vara sann, jag vill vakna. Jag vill ha min mamma tillbaka. Det var så mycket som vi inte hann med. Livet ville annorlunda.

Livet är något som är så väldigt skört. Viket jag inte har tänkt på på samma sätt innan som nu. Jag kan inte förstå att livet inte ville att min mamma skulle få bli gammal med min pappa. Jag förstår inte. Jag tror jag aldrig kommer förstå. Jag kommer aldrig förlåta den förfärliga sjukdomen. Denna gången vann den och jag är så himla arg. Tårarna rinner nerför kinderna när jag tänker på mamma. I onsdags sa jag till mammas gamla kollega att jag hade en dålig känsla. Jag satt med henne och grät och sa att jag hoppas inte mamma behöver vara som en paket så länge. Hon svarade med att ”Jag känner din mamma väl och min känsla är att det kommer inte vara så”. Det kommer inte ta så lång tid detta. Hon sa också att jag skulle prata med mamma om saker som vi inte har sagt till varandra. Jag gick in till mamma lite mera och tog hennes hand i min och la mig min kind nära hennes och sa att jag var rädd. Mamma hade inte sagt mycket den dagen – men då sa hon till mig, ”Jag vet Jenny. Jag vet att du är det.” Jag frågade mamma om hon var rädd. Hon la huvudet på sidan och sedan sa hon ”Nä, det är jag inte, det är ingen idé längre”. Det säger så mycket om mamma, hon visste att hennes tid hade kommit. Hon visste att det var dags att ge sig av snart. Hon visste så mycket som hon inte berättade. Hon visste. Dagen efter somnar mamma in. Den dagen försvinner även en liten del av mig med henne.

Även om mamma inte kommer vara bredvid mig fysiskt, så lever hon mer än någonsin i mig nu. Jag är övertygad över att hon kommer hjälpa mig i livet och att jag kommer känna hennes kraft i mig hela tiden. Ta vara på er därute. Ta vara på varandra. Livet är skört och något som vi verkligen behöver ta hand om.

Gör ett kap av IDUNs hudvård

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Gör ett kap på Apotektet just nu. De har 40 procent på delar av IDUNs hudvård just nu. Ett kap helt enkelt. IDUNs hudvård är helt vegansk, vilket jag som är lite småallerigsk tycker är fantastiskt. IDUN har gjort det enkelt för att ha en bra hudrutin, då de enkelt numrerat hur deras flaskor för en enklare rutin. Hudvårdsrutinen är uppbyggd i tre steg – (1) rengöring, (2) serum och (3) återfuktande creme. Jag, som är i 30-års åkern tycker att deras serum, alltså nummer 2, är jättebra.  Rich Moisture Serum som är ett rikt återfuktande serum innehållandes hyaluronsyra och niacinamide (vitamin B3). Dessa ingredienser ger fukt på djupet till alla hudtyper. Jag som har torr till väldigt torr hud- tycker det faktiskt ger verkan. Jag känner att huden absorberar serumet och gör det lite extra najs. Jag använder faktiskt bara deras serum än så längre, då jag redan älskar min andra rengöringslotion så jag vill inte byta ut den, än. Men serumet innan jag tar min dag eller nattkräm är kalasbra! Den gör sitt jobb.

IDUN har ju utvecklat deras hudprodukter för känslig hy och det bästa är att den både är utvecklad och tillverkad i Sverige. Det är värt så mycket tycker jag.

Löp och köp liksom!

En stadsfest och sommarens sista kap.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

I helgen var det stadsfest här i Växjö och såklart ösregnade det hela helgen (läs vräkte ner) och jag var inne en snabbis på fredagen- innan hela folksamlingen kom in till staden för att jag klarar ju inte riktigt av folksamlingar i den stora bemärkelsen än. Jag hittade faktiskt en del fina fynd. Det var ju hur mycket som helst som såldes ut. Så både jag och J fick något till vår garderob. Passade faktiskt på att köpa Fars-dag presenten till J också. Det var lika bra tänkte jag. Då har jag gjort det.

Två par byxor för 200 spänn från Kappahl istället för 900 kronor. De andra plaggen är från Vero Moda och skulle till fullpris kosta över 1400 kronor och jag betalade 543 kronor för allt, vilket gav mig ett par röda byxor, en mörkblå kavaj, en långärmad topp i lite mer stickad kvalitet, en vit topp med strasspärlor, en mörkblå topp samt en klänning som är fantastisk fin i en gammalrosa draperad klänning i en satinkvalitet. Jag för galet nöjd. Jag hittade även så himla fina örhängen till Nova – men de får vänta till jul. Den som spar den har.

Jag väntar efter till jag ska kunna använda dessa. Verkligen. Kommer bli så snyggt att båda klä upp sig för finare eller ha till mer vardagliga tillfällen. Kul. Jag tycker ändå jag försöker hitta mig på en #säkerstil och försöka hitta kläder som passar både idag och imorgon.

Orättvist är rätta ordet.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Jag känner mig tom. Känns som jag har andats klart. Känns som livet rinner förbi. Känns som livet inte kan bli mer orättvist. Jag har hanterat en del i mitt liv, som sjuk som liten. Inte orka lika mycket som andra barn. Mer eller mindre mobbad när jag gick i lågstadiet- för ja, jag var annorlunda och nä, jag träffade inte alltid bollen på brännbollen på idrotten plus att jag hade glasögon. Perfekt offer.. Jag blev ”Jörgens-dotter” i högstadiet. Inte drömscenariot att vara någon lärares dotter, men jag har ändå tur. Jag var dotter till läraren som alla elever älskade, som blev vald till bästa lärare flera år i rad. Men det var kämpigt. Jag försökte att leva upp till att vara en bra dotter och denna dotter kunde ju inte presentera dåligt. Jag tävlade och tävlades alltid mot min syster. Min två och halvt år äldre syster. Sen var det dags för gymnasiet. Inte den bästa tiden i mitt liv. Jag kände aldrig att jag passa in. Det har väl varit mitt dilemma hela tiden. Känns aldrig som jag platsar. Något som jag verkligen kämpar med dagligen. Vart passar jag in? Livet blir inte som du tänkt dig. Det kan jag verkligen instämma i. Det var inte livet jag tänkte mig. Jag har gått igenom fler operationer- fler läkarbesök- fler sjukhusvistelser än en vanlig 30- åring. Ibland har det varit ett helvete och ibland har det varit det bästa som hänt mig. Som när N kom till oss med dunder och brak- så fantastiskt, men ibland har jag också bara velat ställa mig på järnvägen och få det överstökat. Att allt ska kunna få ett slut. När orken rinner av en.

Det är så jag känner i denna stund, orken har jag tappat. Mamma är så sjuk. Jag har fått ta det hemskaste och jobbigaste beslutet jag som dotter någonsin har tagit. Att lägga in min mamma på korttidsboende. Mamma behöver så mycket mer hjälp än vad vi kan ge henne i hemmet. Jag är så himla ledsen. Det var ett besked till mamma som var extremt jobbigt att ge. Tårarna rann nerför mina kinder när jag sa de orden som jag inte ville säga egentligen. Det var inte såhär det skulle bli. Hon skulle få se N växa upp. Det finns en anledning till att N kom såpass tidigt i våra liv. Vi ville att våra föräldrar skulle få vara med och dela så mycket som möjligt. Dela deras liv, deras framgångar, deras misslyckanden. Nu känns livet bara trasigt. Orken och energin är försvunnen. Jag undrar hur detta kan få ett lyckligt slut. Jag undrar hur detta är rättvist. Varför får vi detta också? Räcker inte allt annat som vi tacklar också? Jag förstår inte hur detta ska sluta bra. Det är katastrof i hjärnan och i hjärtat. Det är såg jävla orättvist. ORÄTTVIST. Låt mig behålla min mamma. Låt henne få leva vidare, låt henne få se N växa upp. Låt oss få nyheter som inte är orättvisa hela tiden. Låt mig få prata vidare med mamma. Låt mig få fortsätta krama min mamma. Låt oss få fortsätta dela saker med varandra. Låt oss fortfarande kunna få reta gallfeber på varandra. Låt oss fortfarande få vara tillsammans.

Dags att bestämma sig.

~ Jenny Aalto ~ Lämna en kommentar

Vad ska du göra när du blir stor? Det är en mycket större fråga än vad vi tror. Vi hör barn fråga varandra och vuxna ställer fråga till deras barn hela tiden. Hur ska min dotter kunna svara på denna frågan, när jag inte ens vet? Jag som är stor, jag som är vuxen. Jag som gått alla år i skolan. Vart passar jag in? Vad är tanken att jag ska göra? Vad kan jag? Mitt dåliga självförtroende är något som jag jobbar med hela tiden. Men det är nu jag skulle behöva i alla fall veta vad jag vill. Hur ska jag veta det? Är det bara magkänsla, eller är det något mer? 

Jag står fortfarande som reserv där jag känner att tror jag kommer klara av och är mer ett naturligt steg i riktning.  Men det myntet har jag inte i min hand just nu. Sen har jag väldigt fina vänner som också är några riktigt bra ekonomer som har erbjudit mig jobb och det är såklart hur frestande som helst. Men jag är så himla rädd. Rädd att jag inte kommer kunna leverera. Rädd att inte kunna prestera på den nivån som jag vill. Om jag ska ha ett ställe som jag ska krascha på – så tror jag det är det stället. Jag är livrädd över att inte kunna kontrollera. Livrädd över att inte veta. Livrädd över att inte känna av när jag faller igen. Då vet jag inte om jag kommer levande ut det. 

Andra alternativet är att helt byta bana. Helt ändra riktning i livet. Bli något helt annorlunda. Sjuksköterska. Något jag funderat på flera gånger, ibland lite på låtsas, ibland på fullt allvar. Dock vet jag det yrkesvalets baksidor. Jag vet att det kan kosta livet. Jag tror dock jag hade kunnat bli duktig. Men vill jag verkligen in i den cirkusen. Vill jag in och leva det livet? Jag är inte säker på det. Men ruset som jag kan känna ibland i kroppen när jag gör något på riktigt, när saker jag tänker blir allvar. Så många gånger under detta senaste året jag har sagt ”vad var det jag sa?!”. Kan det betyda något? 

Jag vill bara kunna känna att beslutet som jag tar, är helt rätt. Jag hade velat ha en tidsmaskin så jag kunna se lite grann i framtiden så att jag kan känna att jag gjorde rätt. Att jag tog rätt beslut. Hur ska jag veta utan det?